Jag och poesi

Poesi känns verkligen inte som min grej. Det beror väl främst på att de känns så pass... tråkiga. Saken är den att dikter är precis som lyrik/låttexter, fast utan melodi. Om man tar en låt och sedan tar bort melodin och sedan bara läser upp texten så låter det otroligt trist. Ni förstår nog vad jag menar.

Poesi är väldigt vackert och djupt, men som sagt också trist. Det finns många som älskar poesi och tycker det är fantastiskt, men personligen känner jag att musik är en del av mitt liv. Eller nej, det är inte en del av mitt liv. Det ÄR mitt liv. Jag kan helt enkelt inte leva utan musik. Även om man älskar musiken och instrumenten som spelas, så är sången väldigt viktig för mig. Jag själv sjunger och vet hur det känns att sjunga en text som man känner igen sig i. Det är en helt otrolig känsla. Därför tycker jag att en text ska sjungas och inte bara "pratas" ut. Det instrumentala och sången kan ge en starkare känsla i texten eller väcka t om. andra känslor och tankar.


Själv skriver jag väldigt mycket då jag ofta även skriver låtar. Vad texterna handlar om skiljer sig lite beroende på vad för humör jag är på, men det är alltid mina egna tankar och känslor. Man skulle kunna säga att skrivandet av låttexter är en sorts terapi för mig. Jag är säker på att det är samma sak med dikter. Att få skriva av sig är något som verkligen hjälper, och jag använder mig helt enkelt av musiken och lyriken för att ventilera på ett konstruktivt sätt.

Känns som en otroligt flummig blogg, med tanke på att jag är sjukt trött, sjuk och seg i huvudet.

Jag avslutar bloggen med ett stycke utdragen från en låt som jag älskar:
"I can't hide to erase what I've done last year,
And the years before, I can't hide myself,
And I won't try... It makes me strong!" - I Can't Hide av Pantera

//Creeping Death

Den ovillige fundamentalisten

Ja, nu har vi börjat läsa "Den ovillige fundamentalisten" i svenskan, vilket känns trevligt.
Det har varit lite blandade känslor om denna bok, både när jag hört om den och läst lite själv. Det verkar vara en väldigt unik bok. Författaren berättar hela historien via pakistanien som talar med en amerikanare. Det känns lite som att det hela handlar om att man ska försöka sätta sig själv i amerikanarens skor. Ett otroligt annorlunda sätt att berätta en bok på, men jag gillar det.

Jag har inte någon aning alls om vad poängen eller budskapet med boken är, men det kanske beror på att jag läst så pass lite. Jag är rätt intresserad att ta reda på vad boken verkligen handlar om, bortsett från pakistanierns liv, och vad budskapet är.
Trots allt tycker jag att budskapet är det viktigaste med en bok. Även om man känner för att skriva en udda och väldigt cool bok så försöker man oftast få med åtminstone ett litet budskap. Fast det kanske bara är jag som tycker att budskap är så pass viktigt.

Boken är intressant, mystisk, skum, lite smått "fuckad" på sina sätt, men ändå lockande.
Jag vet inte varför, men det är något skumt med boken som får en att vilja läsa.
Fast... helt ärligt tvivlar jag på att jag skulle läsa den på fritiden. Fast ja, det betyder självklart inte att jag inte tänker ge boken en chans eller välja att inte läsa den. Får ta och läsa lite mer när jag får chansen...


//Creeping Death